Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1853, sida 1

— Måtte hon aldrig få orsak att ångra dessa åsigter! sade öfwersslinnan mid fig sjelf, med en lätt fuck. . Följande morgon fann bon på sia toilett fodralet med armbanden, samt ex dillett från beanes rika swåger, hwaruti han bad bens ne emottaga detta lappri, som ett uttryck af bang beundran öfwer hennes wackra och granns laga uppförande. Han bad henne ef wägra gåfwan, emedan det jusl i dag war bang för delsedaa, hwilken Han welot fira med den innera liga fåanad Han erfor, att bjuda henne en gård af fin tillaifwenbet. Öfwergen tilfrisenade snart, oh spates åler i de wanliga sällskaperna, men spelade ej; det siha spelet hade blifwit honom en uyttig lära. Rerd of fn frus grannlaga onstån?jambet, och ticd miane of det broderi han erfarit, fattade pca under fin sinidom der föresatsen att afs låaga spel. Wäl bröt Han någon gång emot detta balut, men det förargade honor och gaf honom en slags twiflan på fin egen sinnesslyr fa, ywilket soorrate honom änau mera tid is yärdiahet. Emedertid förlovade han wanan att saela dagligen, fick tycke för andra fysfels sättningar, och då wåren kom, och han ofta for lil fin närbelägna egendom, der han börjadt en betydlig byggnad, upptog detta få hans tid, att han abdeles föralömde sitt fordna ålftling82 nöl. Hans sru lätsade ej mätka något; ota