Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1853, sida 1

dets, fom du gjort, othådet befinner jag mig wäl utaf. — Jaa twislar att du kommer att gåra det i länaden; hwad swarade min swåger? blef han cj ond? — Ja, wisst började ban attåknota, och far de, att då jag ingenting saknade, borde jag ej bry mig om det öfriga, famt ett ban ej fat få noga på några bundra riksdaler då det wa rit fråga om mina nöjen och brunssscjourer; men jag bewisade honom, att hwad jag deren: serat, warit dels för min helsa, dels för unpe rätthålande af wårt anscende af riktdom. Dås ja ovda skäl måne han håla tiå godo; men han bar allt sedan warit tyst oh (uter; Han är karske litet flat, kanske litet oad, men det går wäl öfwer småningom, oq oroar mig ej det minsia. — Det år wisst min lilla Arabell, att du tar den saken ganska lugat, för att ej säga lit: nöjdt. — Ekule jag kanske söria öfwer min mans nycker? nej jag låtsar ej se dem; der år det klokaste, och mera fon man mål aldrig begära. — Jaa skulle ej funna utdårda et dyket förhållande, det känner ian — Då år jag anda förslåndiaare än du; men jag will ej twifta derom. Ferwäl min stackors SKertio, OM nu resic Frigerrinnan hem i stätligt eqmpage.