dss O ::: — mitt eqentliga ärende till dig; jag wille bedja dig att få låna ett af dina wackra armband ty jag ämnar göra eu ändriag på miaa i: ter ditt. En båg rodnad färgade Öfwerstinnans fina finder, och Arabella spände fina fora swarta ögon skarpt vå systeras anfigte. Wil du ide låna mig armbandet? — Jo, alt för gerna men jag har dem werkligen icke nus den ena låsen gick sönder — och jag har — jag har sändt dem til Stod: holm, för att lagas. — Til Stockholm? med hwem har du då skickat dan? Jag säg dig bära armbasdea för 14 dagar sedan. — Det minnes jag ide, swarade Kerslin, ännu mera rodnande. — Du rodnar så wackert min stackars Kers stin; jag fall derföre rent af säga dig, att någon fett dina armbaud hos procentaren hår midt öfwer, och jag begriper wäl att din herr man tagit dem och lånat pengar på dem. — Nej Arabella, nej; min man wet ide om att de äro der; jag har sjelf pantsatt dem utan hans wetskap, lofwa mig att ej tala derom. — Dr kan aldeles ide ljuga, kära Kerstin. Du som är så ordentlig och sparsam, gör ej dylika lån, få wida din man ej twuagit dig dertill för hans räkning. Han har spelat myc: fet hela tiden och tappade betydlige aftonen in: