— Det hade werkligen worit mycket förlo radt, ty nu fule du fett huru oförliknelikt tar fott och orolig han blef, och framstammade den ena befatta ursäkten efter den andra; Agnes sökte att håla god mir, men war tankfull bes la aftonen, och Doktorn wid elaft lynne, pros ponerade hett fort och kärft skälen för de uns ga twå. — pwad det går mig ondt om den stackars Plymeafelt; han sörjer säkert sjelf aldramestt öfwer ett naturfel, fom ban ej fan förbättro. — Ett naturfel! nej tanklöshet år räta or: det. Det är i adda fall rätt åt honom, ty når man har ett fådant der naturfel, fom du mill falla det, må man icfe sätta fig utt ett förhåls lande, hwarigenom man blir dubbelt löjlia. Han borde aldrig wara få dum och gifta sia; fom ogift mar det endast han sjelf fom led af siaa distraktioner, hwilka för oss andra woro ganska oroliaa;men som gift lider hustrun af det äflöje Han ådrager fia, och hwad som wärrejär, i hustrnns närwaro funna mi andra ej få fritt få skratta åt hans löjliga upvträden, så wida hon icke är så förnuftig och sielf skrattar deråt. — Det wil jag ide förmoda att hon gör, då skulle jag alldeles misstaga mig på hennes karakter. — Kära Kerssin, moralisera ide, då gäspar jag mig till döds. Men så när hade jag glömt