Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1853, sida 1

— Ack jo, jag menade ej så. — Gud fre lof! Be nu slocknade lågarna, man fer endast en tjod rök, då är olrckan förbi. Ru hade hon twärt afbrutit den menina bon börjat; Kammarjunkaren war tröst lös, balfwa wägen mar tillryagalagad, och han bör: jade frufta, att äfwen detta ypgerliga, tihfähe skule gå honom obegagnadt ur händerna. Fudts hagen aren han fig an, far beslatca att fö örilata fin kärlef, det mätte då fe hur fom H lsi. Eucande började han då, med en ön blid vå fia wackra granne: Ri har råt t, lågan bar rer slockaat, men jag — Ack! jag wet en liga, fom aldrig skal slockaa, fom avigt fall briano! — Kammarjunkaren menar ranske den emiz ga elden, fade Agacs med ct litet skalkaktigt itende. — Ol Mamsell Agnes, ni will ide läsa i mitt slackats hjerta! jag lägger der ju för chra fötter; ni kan deruti se den fulllomligafle håna akturng, den warmaste kärlek och trodet i döden, försmå det idel san hade således då i Guds nomn utsagt de fruklale orden oc gått direkte på fakes; allt hwad han widare i fin hånförelsettilade, gå wi fördi, aoa ef, har erhöll af Aqnes ett dlygt ja, det wil säga, tillstsåad att få anmäla fig fom friare hos hennes föräldrar. Hon dolde der