Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1853, sida 1

Öfwerseendets Behag. Skizz. af OMLILJE SEE (Forts. fr. föreg. R:r. — Månan är altid wacker. — Ja, dea fer få melankolisk ut, den inger en få öm känssa. — Jaa iyder att månan ser tankful ut. — Ja alldeles; ful of ljufwa, häaförande tankar; kanske då hon blickar ner så der mildt ser hon äfwen wåra cana tankar. Ack! om hennes klara, fröna strälar mile tolka för mam: sel Aanes, de ömma tankar och känslor hon nu skådar i djupet af mia sjä! då — O då — Min Gud! Ser ni det höga, råda fees net der borta mid horizonten? inföll Agnes hastiat, det år wisst en stor eldswåda. Ack! de arma olyckliga menniskorna. Se an blossar der upp ändå wärre! det är förskräckligt! går det er icke ondt om de olyckliga der? frågade hon, förundrad äfwer haas kalla tysluad. Mea Kammarjunfaren fom, bade i flit hierta ea brinnande eldswåda, bade nu ide når got siane eder medlidande med andras, och swarade tankspridd på hennes fråga med et; nej, wisst ide. — Öwad! Ni har ej medlidande med dessa vipdligat det hade jag ej wäntat af er.