Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1853, sida 2

AAAgnnnn jPAA — att ytterligare bedja henne om ursäkt för fin oskickliabet. Han fann Öfmerfinnan orolig och blek; dennes maa dade om natten infjufnat, och låg i swår feber. Öfwerstianaa lof wade framlemna gåfwaa, Men afstyrkte bil: latten och Kammarjuakaren aflägsaade fig när got luanad. Öfwerde S. älskade höga srel. Han hade aftonen förut soelat en rask vira med twå af sina Officerare, och derwid alldeles förgätit, att han för ögonblicket befann fig nåftan utan pen ningar; han etindrade fig det fört då, når han började tappa betydliat. Man spelade högt, och han blef orolig, hwilket hade till följd att ban, för att forcera sin tur, rasade i spelet, och i slället att återwinna några fördelor, tappade mycket. Bloden feg honom åt huf: wudet, och hans finder blossade. Öfwerstinnan hade om morgonen mid ett uppföp, fom borde ske till hushället, men måne uppskjutas, märkt att hennes maa war utan penningar; hon såg att han blef het, förlorade sin kalllodighet, och spelade utan desianiag; att han ej kunde fe awidera spelct: genast insåg boa äfwen, och jöreskälde fig hwad det skulle bli räåkostende för hang stollhet. Derna forödmjukelse wide hon bespara hoaom, lemaade oförmärkt sälskapet, kastade på fig en kappa och gick Helt tys och eusam till bufet midt emot, der ea gammal procentare bodde, lemnade honom eweane dyr