Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1853, sida 1

ban war Så siodo artteraa då Plvmoeafelt blef bjuden fill den ofwannämnde halrn, der han hoppades wisa fig til fn fördel, som en ute märkt sklig oc wälwärt dansör. Men ock! buru arymt tilliatttgjorde et ett ayckfullt öde, dans glada förhoppningat! En ölskedlia borde: werkare, far för en talrik famtli, botades md bosätteiaa, om ban ei dnast belalde en skuld af 200 cdr. Karlen skyndode i fin åneel til Plymeufells borina, sasn öonom ej bend, gick till balen och bed ett få tela sard Fame marjurkaren. Denne, fom had: ett ärat, hjelpsamt siane, kunde ej urka den bedjande, bade inga penningar på fig, men fom Ban boos de i näsia bus, sprang han dit, och hoppedes wara tillbaka innau walsen började. Änländ till fin boning, hade han i fin duntaftjon före lagt nyckeln till sia byrå, oc) måste läaae föra innan han återfann den. Euundlettid Hade det ta urptadit några minuter, ban hörde kuappt de wälsigneiser hwarmed den räddade husfadren öfwerbopade honom, oc) ilade det fortaste han kunde till balen, Owilken underrättelse måtte honom der! Den wackra Agacs håde, Wine tande på hans ar komss, försakat walsens vöje. Under tufeade ursäkter och böner om tilgift, fade ban henae att en aagelägen offär beröfe wat hogom äran att få dansa med henne, men den lilla adertonårina enenkätleken fann helt säkert, act ingen affär borde anses migti