Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1853, sida 2

stäld att fira dottrens födelsdag; Doktorn hate lofwat henne att bjuda hennes ungdomsmåns ner, och fom det ej kan wara någon talrik krets, war der troligen ingen trängsel. Friherrianan: Åb, det beskedliga folket må gerna roa fig huru de wiljo, bara jog slipper wara med, fade hon med lätt gäspning. War kammarjunkaren Plymenfelt der? Kaptenen: Ja han war der och beaick en löjlig oartigbet emot sjelfwa dagens drottniag. p Srberrinnaa: Kära ni, berätta oss det för all del. Kaptenen: Han Hade bjudit upp Mamsell Käluman till en wals, hwilken hon, i anseende dertil refuserade twenne andra dansörer, men fame marjunkaren inslällde fig icke och hoa fick sitta hela walsen; han återkom ej förrän wid slutet af dem följonde fransarsen; ea karl bade begärt att tala med honom, och i sina wanliga difiraks tioner glömde han hela dansen. Friberrinuan: Det är superbt! läta damen fitta och wänta hela walsen! ÅH, han år fofte lig den kammarjuakaren; men wet ni, han år alldeles ide tankspridd, han bara lätsar att mas ra oet, för att wäcka uppscende; han har ea furenr att bli bemärkt, act affektera en förnäm likgöjdhet och glömska. Öfwerslinaan: Min goda Arabella, nu dör mer du den stackars Kammarjunkaren Hårdare än du werkligen tänker, och ån han sörtjenar;