Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1853, sida 1

af samma personer och i samma familj förhäl landen, woro en fulkomlig motsats till hvar andra, både tid utseende, karakter och lynne. En anmärkaing fom jag ofta gjort, och dwils ken tyckes utwisa, att naturanlagen äro inifs tigare än all uppfostran. Friherrianan Arabella B. war utmärkt wäl wärt, och den långa, wackra sianren uppbar ett det skönaste hufwud maa kan tårta 6g; mörka lockar omgäfwo det fina, ovala ansigect, ett par swarta, strålande öjoa, blickade lifligt, uns der länga, släpaade ögonhär, fom beskugaade den blomstrande kinder; den grekiska näsan och den regelbundet sköaa muanen fulländade en fägring, bwilken wid försia anblicken bländade men likwäl aldrig länge behagade, emedan ett uttryck af siränahet, egenkärlef, granflningds la, hwilade öfwer de wackra dragen, och beröf wade dem deras behag. Hennes man Baron DB. wor en ung, godmodig karl, fom beundrar de fia hustrus skönhet och talanger, älstade benne uppriktigt, men bäfwade ofta för hen nes fiskoliserande ögoa och skarpa tunga, samt ådrog fig el sälan hennes bitonde kritiker: också mar deras äktenskapliga lyckas dimwel ofta förmörkad af moln, men Ännu woro dessa endast förbiswäfwande skyar, fom suart finge rades af kärlekens fol ljus. Den yagre sysern, Öfwerstinnan S., war i motsels tl Frih ertingan B., liten, blonde