Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1853, sida 1

5fwerseendets Behag. Gkizz. af CC ox 8 . Jag wantrifwes alltid med Hårda, egoissiska menniskor, hwilka upphäfwa fig til domare, ej alenast öfwer andras handliagar, utan til och med öfwer uppsåt oh tankar. J siället att fe inåt fig sjelfwa, upptäcka och förbättra egna fel, rikta de hela sin uppmärksamhet på likars görande och lätande och glömma den förtråffliga lefnadsregeln, hwilken i få få ord inne fluter få djup wisdom, och lägger så for wiat på det dyrifiliga öfwerseendet: Den fom får han fer til att han ide falla! Men min Gud! hwilken lång moralfaka, hör jag någon ung, otålig läsarinna nmiropa: ywart syftar författarn med asspt detta och bör: jar han då aldrig fin novel? — Jag ber om forlåtelse, mia mädiga, men det år min obeftrids liga rättighet att skrifwa ett företal til min ida Miss, äfwen dedikation om jag fi finner för godt, men då jag befriar från defa twemas, nå man åtminstone tilåta mig uti en inlednina noralisera, philosophera öd) genast instalera läaren i det gäspande och halfslumrande tilliåänd )waruti jag fruktar act min novel i alla fal lutligen skall försäkra honom. För flere år tiljssaka kände jag twenne systrar Ckåne, hwilka ehurn uppfödda tiösammans