Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1853, sida 1

och als ide wacker. Ett blcklagdt ansigte, linfätgade lockar, smä ljusblå ögon, något fior mur, Dö oregelbundna drag, fe der den lila Öfwerslianas bild; men de koralröda läpparne de wackre datta tandraderna, och framför alt, ett uttryck af godhet och känsla i de milda, klara ögonen, spridde obeskristiat behag öfwer bela bennes personligdet och gjorde Henne högst intagande, ja, nästan ocmotständlig, då hen får ste fia glada blick på den hon tiltalade. J fela bennes wäsende mar någonting anfaråtke: föst, duldt, stonsamt, och då Friherrinnan fluos gat en blirttende satir, emot någon, fom alls tid ett försonande ord från Öfnerstianan Kers flin S. och lilsom ursäktade både den angripne och systerns hårda omdöme. Med detta ål wärda lynne mar det cj underligt att man åls skade henne til samma grad, fom iman fruftas de Briherrinnan. Öfwersic S. hade ett håg modigt befalande lyanc. Han högaktade dustrus goda egenskapet, älskade henne i djupet of fin själ, men war för frolt att wisa Henne Det, och affekterade alltid ett sträft allwar och manlig föld. Ofta frossade ett kallt högdraget ord det warma hjerta, fom skulle känt fig os misäsligt lyckliat äf at enda ömt och wänligt natryck; suckande drog hon fig tilbaka, och fann abtid inom filt eget hjerta en urfåkt för den älskade maken. Han är få wan vid det fråns ga, militårifta wästadet, tänkte Pun, ban tes