Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1853, sida 2

RA tackoffer för segren, dan will jaa berätta eder alt. Jafina dig snart wid altarct jag will emedviid tända den Helga elden. — usd jaa kal hemta offeritålarne, far de Sin Ida wänligt. — Pappa! får jag och wara med? frågade harnet oskuldfult, i det von följde modren. — Ya, du skall od mera med! klagade far dren med förvwiflang uttryck i fin tämma. Snart uppflammade efferlågan från altaret och Adalbero war nåra att digaa til marken då han fåg fina älskade ålerkomma medförande offerskälatue och rokelsekaren till den heliEaf forrättmaaca. Adaldero rote tibbaka för den handling han fed I begrepp att utföra; han swekade om Han borde uppfylla der fasansfusda löftet. Det tycktes honom fom en smärta, uk den haa rru erfor, icke skulle knana wälija ett menarskohjerta tiv fin doauaa. Lifasom till ect swar På denna daas ej yttrade tanke, strällde en förfärlig åftsfnad denom den flas ra, af ietet moln skymda himmelen. — Jag försstär eder marning, J, obemeflis ge makter stammade Adalbero; edere tbors dön har skänkt mig segrea och nu utkräfwen J enom det ock semenos lön. Ru anade Sunda der förskräckligaste — UDu har gifwit Gudarae ett fötter framtftallis made Similda i det dödens blekhet öfwerdrog hennes sköna anleti; istr offer; astall här ske,