Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1853, sida 2

ETTER och fröjd ... Endast Adaldero fate sium och nedslagen på sia aslolta stridshäst; bwarje leende han såg swäfwa på eu ung qwiunas ror siga läppar, hwarje glädjerop, fom framflingas de från ect blomstrande barns mun, mar et dolfslyga uti den olyckliges bröst. KÄndtligen anlände segraren til fin stätliga borg. Han wågade ej lyfta fin blick från marten, då hang unga maka, den undersköna Simildda med den älskade doteren wid hander utträdde ur borgrotten. Den lilla hoppade af fröjd, sammanslog sina sutå binder och ror pade: AF fe pavpa, han kommer då, min goda pappa? Wid detta barasts hjertluja glädjerop måste den härdade krigaren wända fig bort, för att dölja de frambrytande tår rarne. Sedan hertigen hemfärlofwat sine män, red han ensam in i i borgen, bortsände siae tjenore uti åtskilliga föregifna ärenden, srrang ar bår slen samt tillälle sjelf omjorgsjsullt portarna Gedan omfamnade han ömt maka och barn, under det srida tåresfloder sköljde haas manliga anlete. — Hu owad i Gudarnes namu! har hånbt? frågade den förwänade Similda med bessörtning. — UDwarför gråter Pappa? stammade barnet. — .Wi skola försi åt Gudarne anstäla ett