Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1853, sida 1

Fäderiksland framljungade från Hang lärpar och återupprepades af tusentals röster. Hans alänsande ruftning öfwersköljdes of warma blodurömemar, framsprungna ur sienders och bars egua kriasmäns bröst; med allt hans bjoltetitod, bang folks hänaifna urvoffrina war förgäfwes. Den säkka siåndpunkt Danstarae walt, i förenina med def öfw:xlägsua antal, lilliutetgjorde alla den tappre hertigers bemör donden och saart målle han Åter stynda ardåt fältet, under det fiendea uppgaf judlaade frgere rop. Men den tappre härförarens med liknar den af shormen upprörda böljan; den wredaas, men rasar med förnyad kraft emot den hämmande klippåranden och, förmår bon ocksä cj att bee fara def mothånd, så acr don docc sit thåmnde begår luft i de brufande bränningarne: Så ock Adoldero: — ia år det tid utropade Han med måls dig stäm ma; håren mig Gudar! gifwen oss segren; och jag wil offra min burg ät edet. 6. än alla dessa kanter skola lågorna herrligt urpstmma met edra ljnsa boaingar, ett tackeojer för min och mitt fells räddniag? Pärrå följde nytt angrero. Samma utrvåra, Sachsika härcas finit och deras siendero båd: ljudda jubelskri. — Ru ropade eldalbero med thordönssämma: IR sjelf, lofwar jag eder, J obewekliga Gudat! mitt cf will jag offra