Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1853, sida 1

Löftet. Nordisk saga, efter Hr. de la Motte Fonqus. J urminnes tider lågo, fom man wet, Zadar oh Dinar ständig fijd med Hwarane dra. En af Sachsarnes härförare, Adelbero, en mwåldig kämpeghestalt, hade en blodöhämnd att utkräfwa af Danakonungen Heribert. Han uppmanade rå aammalt nordmannatwis fin fine De til strids och sjelf stod han i spetsen för fine tappre krigare. Drabbninaens dag sundade snart ochmången pil, riktad af säkert öga och månget kasspjut, slurgadt af wäldig arm, stötte emot de glänsande gyldene Mål dar, fom spridde ett magiskt skimmer öfwer deri dunkla natten kämpande skaroraa. Flära gånger stötte de siridande massorsa somman, utan att segera tyckteså wilja med fia lager fröna någondera. Slutligen ryagade dock Adalberos skaror tilbaka för de mera merdic ffa swärdshnagen. Danffarne intogo då cn fast siåadpuakt vå en brant höjd, zsom Helt och hållet beherrskade det släteland, hwarest Sach sarnes hår å nyo mar upystäld. Med manliga ord uapmanade Adalbero sine tappre att trotsa faran och storma den nästan bintagliga klipra, hwarest Danskarne förffans fat fig. J spetsen för fin hår siormade Wals bero på fir forpfiwarta Eftridshingh uppför den branta höjder. De heliga orden: Frihet och