Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1853, sida 1

edra blodiga altaren, skänken mig blott eger! Rysande of fasa för detta förfärliga löfte följde de tappre krigarne fin bjeltemodiga ans förar:; men lyckan bade helt och bålet öfmwers gifwit deras waren; utgången på detta förnyas de anfall blef äfwen nu densammaz de tappras ste Å de öfriga grepo till flykten. Detzbittrase profwet återstod dock ännu för den håärdt hepröfwade hjelten. Hans firidss höfdingar samlade fig i slutna skaror omkring honom. En of dan, en äldria, wördnadsbjudande aefalt, fromtråd de till Adalbero och yttre rade: Du är det, blodtörstige herrskare! som neddragit defarclyckor öfwer dig sjelf och ditt land; du har börjat denna kämpaiek; utkämpa den och nu fjol Wredens eld flammade i Adalbcros blickar, han blottade siet trött och bad innerligt til hordäncts mäktiae Önd, att han med en frode sarden blrt wibe befria honom från detta, det swårasie af derna ol lycksbringande dags lidans den. Men slutno förblt fwo himlens portar; en dits lad rådde öfwer hela nejdea och med wredgade blickar betraktade den besegrade friqareskaran fin härförare. Förgäfwes höjde han änau en gång fia slämma med wäldig uprmaning till sirids; den nyppbragta hopen lydte icke mera hans ord Med utttyck af den mest fasansfulla förtwiflaa utropade ban då: