Summa 6 4 10 döde mankön 2 qwinkön 2 s:a 4 således flere födde än döde ,, 6 intet äktenskap är ingånget eller genom dös den upplöft. (H. H.) L — 5555 Wid Jnwigningen af den Fana Damerna i Hern:e ösands Stift förärat Norrlands wid Uys sala Universitet Studerande Nation. Wär sköna barndomsverld, de enkla tjellen, Der lifwet grydde med sin morgonglans, De täcka lunderna, de fara ställen, Der muntert flög wär letr i yster dans, DÅ soskonringen oc föräldra härden Wi lemnat nu! — wi flugit ut i werlden. Wed slädtigt mod wi pröfwa winaslag unga, Mot höga rymder lyfts wår djerfwa färd, Och hoppets morgonsång med lust wi sjunga; Den sånaen wäl är stridens möda wärd. — Men om wår framtid än i guld fig målar, Dock stönare wår barndoms minne strålar. Och derför aerna wi wår tanke föra Till älskadt hem, til wåra fäders jord, dch derför fån a wi med airigt öra, Derfrån hwar helsning och derom hwart ord, Öch derför här, uppå wår ungdoms bana, Wår rund wi sluta helst kring Norrlands fana. J wissten det, J sköna gifwarinnor! Att hemmets kärlek högst bland kärlek är, Det wisstea I, — det weta Nordens qwinnor, — Det är det första deras hjerta lär. Och att derom wårt minne ständigt lifwa, Ett tecken böd Er godhet att oss gifwa. På duken saart wid styng af trägna nålar Wärt hemlands wapen stiga fram i glans Och polens stjerna på en bädd af strålar De stiljda enar i en gylne frans; Och snart J sänden fagerprydda wäfwen Oss till en gäfwa — till en helsniag äfwen. Ol wi förstå den deri gömda menina, — Wid gåfwan fnyta wi ett manings. ord: Att, hur wår bana bryts, i stark förening Wår sjåäl sig fåste wid wår barndomsjord! Def bild må alltid gömmas i wårt finne, Som gyllne hopp, fom rofenfärgadt minne! Så weckia ut din fägring, sköng fana! Dia prakt för wåra lystna blickar sänkl Öch följ of få uppå wår ungdoms bana, Du hulda aifwarinnors kära ikänk! När stimrande du breder ut din winge, Wärt tåg fig ordne och wär säng den klinge! Dl må du swäfwa fom en fridens dufwa Kring brodersringen, — som en ljus symbol, Att wänskap skall förena och förljufwa Wår wandring emot skiljda lefnadsmål, Att kransen, fom af brodershjertan fnytes, Af ingen makt på jorden sönderbrytes. Oh fläkta mod i wåra bröst, de unga, et mod, fom en gång wåra fäders war, Att, når omkring oss dagens åskor ljunga, Wår platå wi fänne och wid den siåa qwar, Att wi med öppen blick, med upprätt panna, Må kämpa för det goda och det sanna. Att så det stumma teckenspråk förklara, Så meningen af wapnens granna ring, Af lejonwakterna, fom dem bewara, Af strålarna, fom glimma deromkring, Wår tock det blifwe; — wi ej någon känna, Som bättre är och sannare än denna. En hjertats tack, som icke ryms i orden, Som bor i själens djup, i minnets skygd, Och wänder tanken siändigt emot Rordea Mot hemmens frid, mot älskad fosterbyad,