Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1853, sida 2

olltid tidigare til sängs Ån wi andro; men i afton fåso ala med ledsaad att hon gick. Det war också någor owanliqt högtidligt i hela hennes wäsen, och då hon i dörren wände sig om och fåg utöfwer fora och små, på dwilka por trättet af den aflidne blickade wänliat ned un: der blommorna, då upplofte hon äanu en gång fin band till en htlömng — men den blef till en wälsianelse. Rästa moraoa då hennes dotter trädde in i hennes rum för att efter wanligheten helsa god morgon, låg hon luga och tyst, hon war död. Fa, hon war dåd, den gamlo, fromma more modren, oaktadt de fom stodo omfring Hennes fisia, knappt kuade tro att boa blott flume rat in och drömde om fin korta lyda, och då en af de små långe betraftet denne med allmare lig blid, wände han fig tll fin mor och fade tankfult: Fog tror wisst mamma, att mors mor au firar Jul i Hemmelea med den unga morfar; ty bon fer få glad ut, och Julen i Himmelen år säkert mycket sköaare ån hår på jorden! Alla hjertan fade Amen, och de små satte rosor i mormors falla händer, för att smycka henne tid festen. (S. p.)