Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1853, sida 2

jag få der fått sätta mig ned och sörja; — iag måne arbeta, bittida och sent, och ofta mar det ändå fnappt nog. Men det blef altjemt bättre och bättre både utom och inom mig i det yttre kommo bättre omständigheter, en rundligare utkomst, och innanför i hjettat, blef det mera lugnt och undergifwet. Ofta tänkte jag: Några år ännu, och wi återse hwarandra; och nu år det mer ån fyratio år sedan den ti den. Hwarje gång det blir Jul tänker jag, att nästa Ful Fan jag måhända wara med hos nom i Himmelen. Det år en owis önskan, mma barn, jag wet det; återseendets timmar har Wår Herre förbehållit sig att bestämma liksom skiljsmessans; men bjertat läagtar och trängtar, äfwen utan att der met deraf. Ej heller skolen ni tro att jag är otacksam för all er kärlel; jag wit huru höat ni ata älsken mig, och att iagea af er mill att mn plats skad stå tom. Och mormor fåg fig omkriag i kretsen och smålog wänligt Åt en hwor. Den lila på heanes kaä, som uppmärksamt lybaat till berättelsen, wände nu sitt hufwud uvp mot hennes ansigte och frågade: (Men mormor, hwar blef det lida barnet af? Mormor smålog och räckte den lilla til modren. uDet år ju din egen mamma, fade bon och feg upp. God natt nu, mina barn, jog år mera trött i afton ån annarg.st Mormor gick