i:iii UAin AA hwilade få mycket tyngre på Mig. Slutligen då jag såg hurudan utgånger måsie blifwa, blef jag mera Christiligt stämd; jag skule ju snart anförtro Wår Herre min bästa klenod, måste jag icke då tro honom? Barnet war lyckligtwis bättre, få att jag kuade fitta mera ostörd wid hang bädd; han talade ide mera til mig, men når han fästade fina Ögon på mig med ett uttryck af kärlek och medlidande, då mar det fom om hjertat i bröstet swälde upp och blef till idel tårar; men jag gret dock icke för att ide bedröfwa honom. Han slöt mina händer i fina och slumrade in wid mitt bröft. Hår tyslaade mormor, och fåg med klara af ömbet uppfylda blickar upp på porträttet; efter en slunds tystnad fortfor hon: liJag stod nu ensam med mitt barn på armen. De togo alt hwad wi egt ifrån mig, och jag måste flytta bort från det hus der jag blifwit brud och enfas men hwad bekymrade mig ögonblickets nåd, den war få obetydlig mot hwad jag förut genomgått. Jag trockte den lila til mitt brös och lår ide modet siuaka. Jag will icke beskrifwa för er mina kamp för wår existens. Der fuanos wisserligen wälwilliga slägtingar, fom wille uprtaga of i siit hus; men jag wille ide längre lefwa med i werlder, jag wille hafwa mitt hem för mig och mitt barn, der jag kunde få i ro grubbla öfwer min sorg. Men det hade wäl ide warit godt om