Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1853, sida 1

säna mig sanniagen, och jag hade också, fans ningen att säga, alltför mycken smak får nör jen och förströelser för att med allmar forska efter anledmngen dertil. Jcke en Bång wårt fila bora förmådde håla mig awar hemma; det war ja bug amman och bara pigan, och jag war mest benägen att tro att det aick det wäl, utan att närmare undersöka om få war. Men få bröt olyckan in öfwer of, och det mar med ett frossaade slaa; men den omwände wåra hjärtan få att de åter iangerligt slöto fa till hwerandra. Ack, sorg och olycka år efta en god saf, mraa barn! Tro mg, der finnes efta mycket godt inom 06, som föril spirar upp i olyckans dagar. Wi båda siackars lättsianiga bara lärde on att förstå hwad der will säga att dela ljuft och ledt med hwarandra; wi icke blott blandade wåra tårar sidsammans, utan siträfwade också efter bästa förmäga act blifwa bättre och förnuftigare. Wärt tolrika tjenflec soll fick afsked, de wackra möblerna såldes och jag afsiod från baler och sällskoper för att blife ma hemma och eganade mig åt mina yligter Det föl fig ofta tunat for mig oh det war ea underlig fåofla når jag siund om ofårivarane des fom att fatta ögonca på mina nackra bal drägter; men tiderna skule mål bli wärre ån fom få Bäde min man oh mi bara blef: mo sjuko. J sådana ögondlick finarr man först bad man Fan lida och genomgå; når jag