Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1853, sida 1

långa nätter igenom gick upp och ned på golfi wet md mitt qwidande barn rå armen oc blott jadnade för att lyssna mid den fång, der ban låg och plågades, då bad jag af hjerta till Gud, att han wille gifwa mig krafter att ide duka nader. Jag hade aldrig trott att lifwe kunde wera få tungt, och dock mile jag gerne lida än mera, om jag blott sick behålla mina båda älskade. Jag horpadets besäändigt, men ban trodde wisst ide att har skulle komma fig ty vår jog kom bort till hans fång, fattade han min band och tryckte den få warmt och innerligt till siaa läppar och sitt bröst, att jar mäsle göra wid på mig för att ide gråta högt. SÅtundom war det mig likwäl omöjlig att twinga mia, och då kaflade jag mig bred wid honom och grct mid hang bröst, under de han höl mig fast omslingrad i fin armar Rår han då slintligen nånte fig bort, så talad hag erd fom jag icke kunde böra, förmodliger bad ban. Och dessa sorgliga dagar fortfore obtjemt under ständia angess, utan fördättriag och utan horp. OD, under dylika timmar blir man många år älrte; det är icke dagarne fom göra oss äldre, det år sorger och tankar som dagarne inachälla. Om jag ändå warit from och Gud hängifwen, så hade allt warit bättre, men det mar jag ide Ofta knotade jag mitt hjerta och fade att min lott war tung men derför blef den icke mildare, men endal