Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1853, sida 1

båller aft! då nnt rade te små och tänkte på bwad det månde wara för en underlig sak, att få fåla af nåaon att man eldrig glömde ho hom. Åcke blett de find, fade jar, tånde fig draana till hennej äfwea de äldre sutto geraa i mormors lilla kammare, berättote henne i förs treende hwad som låg dem på hjertat och Inf nade till bennes iloåa försiåndiaa råd. Då lade bon strumrsteckan och glasögoncn i fönserkarmen och brukade Öppna och åter libsluta den förarllda silfwersansdesan, under det hon riftigt med allwar hehantlad saken. Man fick icke artid medbåll hos mormor; ofta läste bon ganska ikarrt logea för dem som begärde beanes rär: men altid skomtade ten goda wälwillda mecinnen fram uader orden, och den fom begärt råd alck altid bort med ökad kärlek och afentna för heane. Fam ljens små fors ner och ledsamheter dolde maa altid sorafä ist för mormor; bon hade i rift mått burit dagels tu aa och hetta, hennes afton borde wara iuan ed) fridfukl. Men man fick taga fia mål i akt att hon ej fom til art märka detta; ty då blef hon både ledsen och ond. och kunde då säne: Det år tunat act når man blir gammel tad man behandlos fom ett barn och ide aktas mård act dela de andras bekymm vr. Men Julaftoa mar mormor aerna barn byru hade wäl julträdet riktiat funnat utslyras, om inte hon och hennes gåfwor warlt? hwil.