Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1853, sida 1

Mormors Julafton. Kunde wål någon se henne träda in i rummet — få lugnt och stida, med glasögoaen och bibeln i handen och det silfwerhwita håret omkring det städse milda och wälwilliga anfigtet — utan att owilkorligt käaaa fig dragen till henne? Och det war ide blott fallet med de små, fom icke wisste någonting annat så märkwärdigt wördnadsbjudande i worlden som mormor; — bon hade ju känt deras mor, när hon ännn war delt liteu, burit henne yå sina armar, skött och wårdat henne som nu wårdar och smekte dem; — mormor, fom lefwat i en lå: gefedan förfluten tid, den fom man nu kallar för den qamla goda tiden, då gamla fruar fom mormor ånnu woro unga, då morfar lefde och war en ung, kraftig man, ban, fom de aldrig fånt, men hwars porträtt hängde på wågacn; ty han hade desswärr dött i fina bäsla år, och derföre kunde de fmå icke riktigt fatta, huru det knade gå till att han, som satt der med mörkbrunt frusigt hår, od mormor med det hwita håret under den uppfatta mössan kunde wara lika aamla; men det måsle ju ändå mera få, ehuru deras små hufwuden ide kunde förlå det. ta funde det wäl också falla en af de minsla in att fråga:Mormor, fan dn werkligen komma ihäg morfar? och når hon då swarade: AT miit barn, man glämmer oldrig dem man riltigt