Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1853, sida 1

— — VY fer ganaa än hun kunde så komma ihåg, det bea Inga ret, hwad hwar och en bade Öna lkat ia? oOuru mildt och rörande war icke uttivdet i hennes ansiate når alla, gamla och nada samlade sig omkriag henne, huru muna sert och alodt tog hon ide del i ala lefar, ja braate jublet till fin böjd, når bon på denna glada afton tog te suliga men ett steg, fom hon på fin broslopsaftou bade dansat med morfar. Ac, siåa Julafton, då war mormor rått te modiat skämd. DÅ hon kam ut i salen hade man härxat ca for och präktig krans kring nerfors porträtt, och då mormor såg detta rutlode tårarna nedför hennes finder, och hon kärote händerna tillbopa och säg få fårlefgs fullt upp på taflan. Det fer iu ut fade bon som om ban småloa åt mig och menade art nu hade han wäntat långe nog på miglis Arn (ränade fig omkring benne, fom om de wide d rigenom hålla henne qwar, och gjorde alt för att förströ och uppmuntra henne. Mors mor mar snart åter wänlig och fnå af skämt som manligt, men man funde ganska wäl fe att ide alt war fom det annars mar. Ofta såg hoa bort på porträttet och det war som om hon i tankarne samtalade med det. Sedan daasen och likarne småningom upphört satte fig alla liffom efter aftal i en krets oms kring mormor, de små närmasi wid hennes knåa, och det föreföl oss altsammans som om