Norrländska Korrespondenten – 22 december 1852, sida 1

åå gåug af otede, rastri och smärta. Ryts åndade i delsamma fram, den ena böja : vg ned och grep En? i äragen, sam: lyftade 2308 vå dag om wägen, mtedan den andra fastad: fälfen ect längre siocke nadan. Skri! förmådde ide resa, fig men siirtade full af sörtwistaa, på rottarstaran, som ilade förbi 0:) vå täckläden, omgiswen af officcarre med dragga sablar, hwilken eskorterades af ryts tarac. J tådsådea fatt med en del och där fig uppfyn, den men, fom En? ansåg såsom fin störsie wälgörare, och för hwilken ban icke tockade att wåga lif oth blod. En blick föl wål på bonden, der han låg vå snön, nen den licken råde icke den riagast: sinnesrörelse Dwarten banå fjuf eder bans täktare anade hwilken mån eller sisade de i detta ögonblick lemnade efter sig. Åeid Björkö hade målen temligen talrik solkaumoge :oarit samlad, men då ala måns tade på fin anförare, Erik, och ban ide syntes til, bade allt der affupit fredligt och Mila, Hell ick heder Görmlåaniagarre infunno fig. Ka ria hade wetat att förhindra fin far från att fars ut, såsom Sax lofwat. Erit sick hjelp af några forbönder, fom för de honom till Björkö, derifrån hans bror hjelp te honont hem. Mid 1810 års riksdag war Erik Riködags man. Han gjorde hg känd såsom en Frisprå.