Norrländska Korrespondenten – 22 december 1852, sida 1

Ai FFFF måg af ätmiaslone en fjerdele mil, för att funna komma fram id stället, der das ehurn på lånat afstånd fig om mörk massa font rörde fig. Han begrep att der mar Björköbönderaa med kronskjutsen. Dwarie steg brände som eld i haas kropv, men ban Gjorde ada möjliga ans firdagningar för att hårda ut Haus rysliga plåga war att det gick få sånasamt, och att hwarje basnblick nu blef alt dyrdarere. Men med ytrera bemödande fortfor baa ait, sedan Han ide läagre kunde gå, stjuta fig fram med kälkstakarna. För att komma öfwer råfen måne han upp föfa mågen, fom gick åt Sörmlaadssidar, ech ban lyckades att uppnå den. Slutligea D ban til och med till det stäle der mågen ledbe äfwen öfwer denna räk. Här nhödacbes Ban arbeta en lång fund, innan han fid fin kälke, det enda medel han egde att fortskaffa fig med öfwer. I detsamma han lockats och flämtande, med swellen sirömmande utför den bleka pal. nan, flod på den fasla iskaaten på cadra sädaa fommo ett par ryttare i fullt traf. nur wägen, bonde -serelo de. iladan med kälkea der borta! Erik feg upp Det war ete par förridare. Efter dem fom en skara af lifgardet till häst. Det war således kunaca, förr an redan bode blifwit förd förbi Björkd, och nu stule möta fia olycklige hjelpate. Erik uspysaf ett Fri,