Norrländska Korrespondenten – 11 december 1852, sida 2

ben, så att han i ett ögonblick kullkastades och war nåra att störtas i den Öppna remnan. Men hästen ryckte fig lös, slädan flöt i den öppna waken, och Erik rullde fig från randen of fin undergång. Rask, fom han war, hade ban saart upprest fig och war utom lifsfara Men så mycket obchaaligare war hang belår genbet. Dästen fri från tömmar och seldon trafwade af på egen hand bortåt wägen. Erik hoppade snart öfwer rålen, bergade fin slära och sköt den framför fia, under det han forts satte fin färd, ehuru långsamt det aid. Men snart fattade han ett annat beslut: han lär flå dan siå och begynte lunka på egna ben efter bästen. Men denne war ett ystert kreatur och bade snart förswunait undan i den mörka nat ten. Erik beslöt då att begefwa fia til Kurö, der han af bonden kunde få låna en annan hin. Men under siet bemödande märkte hon, att ban skadat sitt ben. Det begyate att smärta honom, och till slut, då han uppaådde Kurö, kunde han knappast längre gå. Han trefwade sia med möda fram till stugan och bultode på. Det dröjde långe innan han sick någon waken. och då hustrun ändtligen fom upp och öppnade sedan bon igenkännt honom, möttes han af den underrättelsen att hennes man redan afreft med båda fina hästar tl kronoskjutsen. (Fortf.)