Norrländska Korrespondenten – 11 december 1852, sida 1

Å HEte!.4 a morgonen kunde wara bemma, och genasl, få snart han ombytt häst, finge skynda med fina närmsta grannar — till mötesplatsen. Natten sänkte sig temliaen sijernklar, öfwer den ödsliga fjärden, der wägarne korsade fig såsom mör Fare sirimmor på det ljusa fältet. Men icke bloct wägarne bildade ränder på isen. Der funnos äfwen Myåkar.s En fådan bade slagit sig emellan Rido och Kurd, der Erik skulle fram. Pan tyckte fig redan skymta Kuröftos gen emot horisonten, då han befann fig inwid råken, fom utgjordes af en remna, hwars Fan ter bår och der rest sig emot hwarandra: få att de bildade liksam en mur, medan på andra Nålen öppningen mellan isbräddarae mar få stor, att man ide kunde komma öfwer den, utan måne göra flora ommägar, för att ide föra ner. J synnerhet i mörker och dimma år det farligt att färdas öfwer sådana slällen på sjön. DÅ Erik befann fig mid råken, steg han ur slädan och undersöfte ställct. Dcet tycktes fom öppningen på ömse sidor omaifwen af branta massor icke mar få färdeleg bred, och han trodz de att häflen ganska wäl skube tana fig öfwer den. Sedan han tagit fina för siqtiahetsmått och stät fig wid kanten, körde han häftigt till. Med ett ryck hoppade bålen til, men i deta fomima orusio seldonen på flera ställen, slädan törnade Lemot en isskola och halkade på Erik