Norrländska Korrespondenten – 4 december 1852, sida 2

Målet mellan landskamereraren Langelius och landshöft ing Gynther. (Forts. fr. föreg. N:r.) Då jag nu ådagalagt jemwäl, att wars ningen war oförtjent, få bar jag i denna del af målet endast att med åherovande af det redan anförda, tildgsa, att den försfottås wie ådömda fufpenttonen war vuvdiar sårande i samma mon som den war obebifl a, samt olaglig i san ma mon, fom br lands öfdingen till samma åtgärd safnat all ratt. Anmärkande det okloka i br landshöfdins gens åtgärd att genom ett behandsingssätt sådant som det ifragawarande nedsätrta ett embete, som har både rattigyct och pligt, att wid wissa tillfällen till en del företräda pr landshöfdingens eget, öÖf peraår jag:nu till de beskyllningar hr lant shö dingen, enliat hwad förr berördt är, tilloerat mig för fans ningslöshet, misstänksamhet och tröghet tupps fattningen. Min bristande sanningskärlek skulle röja sig deri, att jag på ett oriktigt sätt och i strid mot protofollet refererat målet. Trots det witsord, fom blifwit åt Hrnroe follet meddeladt, widblir jag dock, att dets samma är flerajdelar oriktigt, tU stod Pwurs före jag sätter min pa heder och tro nu afs