Norrländska Korrespondenten – 4 december 1852, sida 1

af gäsleraa anlände. Erik hoppade ur, kastade tömmarne till fin wän och sprang in, utan att komma ihåg att bedja fin gäst om ursäkt för denna ohåfitabet. Der lefde i den unga mans nens hjerta mäktiga känslör, och då han twärt igenom de i saden hwimlande gästernas skara sijöretade in i kammarea til sin husiru, syddes owilkorligt adas ögon af tårar. Den unga qwiunan låg på bädden, blef, men mildt leende, Och ett lindebarn bredwed henne. Sä snart han, med ögondlickligt ärerwnanen sausaing, blott wexlat en enda blick med heane, tittade an nyssken på den spåda warelsen. Men också från den säg han upp Swägerskona Kar rin satt i fin delrdagsdrägt inwid fången, och på henne häftade han sina blickar. Hoa säg med en på en gång hånfull och hotande bitter het på donom, men bäda teqo. Han skyudade ut i salen att helsa fin swärfar och siaa gäster. Swärfadren hade en wänlig, men bekymrad uppsyn. De öfriaa gåsteraa woro mantra, emedan de redan hunnit sitida fin första nyfir kenhet på der Härliga Grindla. Snart iutråds de aktörta, som också roade sig med att mantra särskapet. Erit fick tibfälke att tala några ord med sitt folk och de besjkedliga qranahulruraa, fom mid detta tilfåle warit hos hass huslru och egentligen haft band om kalaset. (Foets.)