Norrländska Korrespondenten – 4 december 1852, sida 1

SuartsjöÖ snugen. (En skiz; ur sweaska folklifwet, af G. H. M—). (Forts. fr. föreg. N:r Erik närmade sig, utan att egentliqen meta hwar han sick mod ifrån. Men Gastaf Adolf — det war han — rickade wänligt ät hanom. Den eljest fela bålaiugen, den kaba blicken, den utstående stora munata antog ctt mildare utseeude, då ban talade tid nådo2 of allmogen. Det war liksem han icke anfig fig behöfwa frukta ett förnärmande af majestätcts belgd, då ban talade med en bonde, få att ban dersöre kunde gåva det mera fritt, Han frågade om Etik bade något art bönfalla om. Som en eld brägd ge tanken på hemmet och den fara, som swäfwade deröfwer, hans själ, och ingaf honom både mod och wällaliabet. Haa bcrättade Huru kamrera sökte hans wärsia searde icke att ktellaga fig öfwer RÅHådar ren på Drottningholm. Sedaa Gustaf Adolf med ett sälsamt tila mod tagit reda på boadens klagomäl, gaf ban honom befallning att följande morgon komma upp på fotiet. Dererfier ajorde han en nick och hela det lysande tåget satte sia i rörelse och susade förbi den öfsetraskade Eroks gestalt, fom Kod der orärlig, tall dess artöra slog honom Få axeln och drog honom in igen på käharen.