Norrländska Korrespondenten – 1 december 1852, sida 1

ESwvartfjö-Rungen, (Eazski;; uvfrocnftasfolklifmwet, af G. Ö. M). (Forts. fr. föreg. N:r) Men han beslöt att också wid den personligen instäla fir för att fallfölja fin talan. Men så snart han fått äfwea murar och inrednina färdiga i fia nya loggning, hotades ban af det swåraste slaget. Laamausrättens bom föll också emot honom, och churn han bee gärde att få gå rid funas, T ulle den werfs siällas. Det tilläts honom endast såsom ett slaas barmhertighet att få åtnjuta laga fardag. Tunga woro bekymrea i de ungas hjertan, belst ätskiliga omdändabeter förenade sij att göra deras olycka dubbelt biter. Det war nemlinen au andra wintera, fom de tidbraate på Grinda tibsemmans, och utom det art bon jull wäntade att blifwa moder för deras färsta barn, nalkades den dag till hwilken Erik ine bjudit fina Enhöraaslägtiugar på besok Han lät, med en wiss sörtwislan, allt gå fin gång säsom om intet farlint förestod, och han hade fill och med vprrätthälit sin huåru med den föresvegliagea, att det icke wer så farligt med pisocessen, utan art nog kungen, om ingen ans nan förr, skune bjelpa aut til rät te. Man rustade sia derföre i Grinsia till ett fort gådar bud, i hålet för att ssytta frän hus och ban.