Norrländska Korrespondenten – 27 november 1852, sida 2

anordningar. Då teaeluanen skube tändas, far de han: Jag tror mi låta teglet Hå, månar re? Det tör behöfwa änau torka en wecka eler få! Menar månarn att det kunde bran fig, om jag täcker öfwer det med Halm, för si ordfyråfet säger, art man mår bättre att lefma af bara halm än falka råd. Mänara både rodnede och bleknade, men swarade intet. Dan aflägsnade fig endasi ned en wiss skyndsamhet. Erik war ganska bekymrad, till dess hans husru aaf hanom arwisnina på en tegelbråns nate i Enhörna. Erik beslöt att hemta denne. Då han återkom från denna tisa til fin bus sirus hemsocken, sade han för dennae, art han ämnat bejoka swärfar med detsamma, men att ban råkal Karin och höre sädana ord af henne, att han wisst aldrig mera skulle sätta fia fot på Euhörna. Greta sade intet, ehuru hon kände ett siyan i hjertat, och den una teaelbrännaren emottogs af benne med mycken wänligdet. Honom fan du tro, Ert hwiskade bon åt fin man. Arbetet lyckades i sjelfwa werket. Ehuru det medfört fina swåriaheter, hade det hos den unqe bondea utweglat mänaa krafter i både själ och fropp. Han kände fir gaaska frimo: dig ehuru Logmansrätten smäfwade, fom ett hotande Demoklefswärd öfwer hans hufwud. (Forts.)