Norrländska Korrespondenten – 27 november 1852, sida 1

Jnnan Erik afresle tib Swartsjö till tinget, fade Greta: Du skulle först resa til far. Han torde bäst meta något rådefår fafen. Wid tinget befans domaren wresig, och hans frågor och anmärkaiagar röjde misstrocsd Det befanas att kamrera war äklagare, och att han mile processa hela Grindsta till bruket, under färgifwande af ätstihiga pririlegier, fom 4 Bielke, bwin anlagt bruket, skulle er äslet. Den underliga läsningen af långa dofumanter surrade omkring i bondens unga bufwad, utaa han tyckte art det adfolut aldrig kunde wara rätt och rättwisa på det mifer. Fara: rern yrkade att Erif skulle wräkas, emedan han förbrutit fig emot fiera paragraftr af förs ordningar oh påtud, fom citerades. Men des maren kunde icke mot Erifd bestridande, difalla etta, ntan älade honom att till wintertinget inkomma med bewio oh intya, beträffande fin cganderält, hwilken Erik ide kunde föreslälla fig ett den skuge sättas i fråga. DÅ Erik hemkom oh åltrsäg fin fåra gård, blef ban jur befymrad att den skule gå ifrån honom. Wa OGrccta intalatr honom mod och rädde dogom att, innan sjön lade sig, fara öfwer och helsa på henaets för. Don erbjöd sin att medfolja. Deföket werksällocs och de båda unga makarne kommo lyckligen öfwer