Norrländska Korrespondenten – 27 november 1852, sida 1

siön i fia lila öfstoc, somt wandrade tilfams mans tid hytnaes fädernedm. Den sörsla fom måtte dun, tar Karin, bvils fen bändelsetatt hade stått på gården och mars feblifraif dera: arkomst. Har firrade med gane fra emånlig uppsya på dem, och sade: Se få, Ho at då här! Po, js, jag kuade nog tro det, bet knabe ide slatas rått wäl. Jogene tiag eget hade Har, fost ban nisste att ljuga, så ung han war. Det war en wacketeswåger du sasfade od, Giretol vr far demmat frågade Greta, utan att bry sig om systerns otvånligtet. uh har rest tul Stockholm, swarade Kari. Då wända Wi om igen, Brita! utbrast Erik hastiet. Fe trodde jag, ett jaa fule lkomma få nåra min fars hut, utan att stiga in, fade Greta. Ren jag bar lofwat att öfweraifwa fader och modet för min man. Och få fan du fåga far, når han fomimer hem att hang barn wartt bår, oh att den fom badat ut hang bera första gången ur bort, bar au hackat ans dra sångea. Treoje sängen skall ide ske, lit på der, Karm! Erit afsäntnade sig under dessa ord af hus frun, men ingen dan änau öypaat grinden, bade bom hunnit nop honom, få att de både följdes åt. Han kastade på fin följeflagarfra