Norrländska Korrespondenten – 13 november 1852, sida 2

werbägare med juldricka. Derester framsatte den äldre dottern, som rå fadreas tillsägelse, semnat spranrockea, en måltid fom war ämnad att ädagalägaa berydenheten af husels förräder, särdeles nu under jultiden. Den paasla dots tern fördes nu ifrån fpifeln och fick af den åäldssa befalniaa art i hållet spiaaa. Med nås ava motsiräfwiahet lydde hon, men från fpinns rocken flöno alllemebanåt de frelande Ögonen på de båda Björköbocraa. På eftermiddagen fule Björföbässen förför fa. Man beflöt att helsa på en af grannars na, och en af nänndemannes bäslar spändes odså före för att fåppag med Eriks fåle. Råmademannen tog sina flickor med. Erik sade, att han Helt wille föra fin egen hän, och hur han ställde til, fif ban bäda flicoraa i fin släda, medan hang bruder och far åkte tils fammons i den andra. På denna utfärd bes fanns Eriks häst wara utrustad med få före träffliaa egenskaper, att de til och med lades hans husbonde till del. Brodren och nåmndes manneu hade fått tilfälle ott språkas rid. Bröderna dröjde om uatten hos nåmndemane nen, och blefwo följande morgon med mydea wälwilja oc gäsifribet plägade innan de afrefie. De talade intet med Hhworandra, förrän de tommo ut på sjön. DÅ fade Erik prJag willha den ungall. Men gubben will gifta den äldsta först.