Norrländska Korrespondenten – 13 november 1852, sida 1

EimwartfjöKungen. (Ea skiz; ur sweaska folklifwet, ef G. ÖH. N—). Jcke många mil från Stockholm ligger en trakt, fom förtjenar ea särskilo uppmärksamhet, icke askenast för fina älderdomslemuinaar hwilka en tid ansågos för Sweriges märkwärdiagass, utan äfwen för innen ånares egendomliga lyaue. Det är dea mwedliga delen af der få kallade Swartsjö lån, fom fordom warit auslagen för fom lifacdinge åt en och anaan af swenska Ko: aungahusets furstinnor. Kaaske jusi af den au: lednina, att iagen förre landtwäg stryfer igenom dessa nejder, der ock få ingen gästaifwaredård finnes, hartfolket bikehällit mera af fina urgamla seder, fin sjelfnändsahet och fin wålmåga ån fom fal: lit på deras grannars lott, ty hufwudssadens grannifap har på dessa fednare icke werkat wälgörande. Den moderna ciwilisatioace, med fit följe af bränwm och frdeförderf bar icke ännu lyckats an öfwerswämma dessa dar i Mår laren, om den ocksäå genom smärre klanaler smänitagom sökt art intränga i bygden. Man träffer mera oriqinela karaktär:r bland detta öbofolk fom på en gång år fraftfubare, årlis gare och mera aftadt ån frälsealmogen och framför alt statfolk i aröra prowinser. Dan finner bland swartsiöbönderna ännu en och ans nan tik och iaflytelserik bonde, och till och med skule man kunna säga åtmiastone en