Norrländska Korrespondenten – 3 november 1852, sida 1

En Sjömans märk wärdiga äfwentyr. (Forts. fr. föres. N:r.) Härmed torde man tro att sakea war flut; men långt derifrån. Jeffery hade ännu en mor i lifwet. Hon hade med ssörsla äugslan läst den offentliga förklaringen, och skref oföre töfwadt til jurgalerna ett bref, fom återupp: tände all den förra owissheten. Deri yttrar hon högtidligt den öfwertygelje, att den sålnada afgifna förklaringen war, om icke helt och häl: let uppdiktad, likwäl ej gjord of heanes sor, belst denne tun de strifwa och ci behöft uadirs tecka ett bomärke. Den änåsliga modren tida de, huru ytterst wiagtijt det war för henne att erfara fia fon8 werkliaa tilwaro, em-dan den lila jordlapr hon brukade, skulle efter hennes och soncus död tiufalla godscaaren. En verson begaf fig nu til hennes hembygd, upesökte benae och blef af deanes egna läpz ar försäkrad, det hoa författar brefwet. Ääfwen skolmästara i bya intygade att Jaffery kuade skrifwa en wacker Mu, Det förljods äfwen eft når han sottes u land på Sombrero, bad han några af b såtemagen, som woro frän hans ort att för tagen del oppa för hars mor hwad fom händt honom, hwarmed han tihfännagaf en aktutag för he: nes känslor som, påned man