Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1852, sida 3

Miten, flokten dens alla minnen, — Natten nedsteg öfwer unga finnen, Sån garfurstens stämma tystnat bar, Sorgflor nu de ljusa fanor höljer. Sorafior lifwets unga glädje döljer. — Ack sin älskling Swea mistat har! Smärtan gubbens bleka panna fårar, Lockar i de ungas ögon tårar, Bäfwar un i alla swenska bröst. Se bwar blick, fom warm och fuktig strälar Hjertats tosta, djupa saknad målar, Mer än ordea af en bruten röst. Stundens flyktiga och lätta löjen, Dagens wissnande och tomma nöjen Nu som blomblad i hans graf wi sirö, Men hans böga oskuldsrena sinne Och hans ädla kärlekswarma minne Wärer upp och utsår dygders frö. Swäfwar ej den rena milda anden Ru förklarad öfwer Nordanlanden Wårdande dess dygder och dess sång? — Då en krans åt Gustafs graf wi knyta Toner sig i warma tårar byta. Och i suckar löser sig wär sang. Lys of genom alla lifwets öden Klara stjernor wi ej frufa döden, Då en engel winfar oss dit oppl! Aftonrådne,n fom Aurora brinnel Sörj ej sa, den ädles sköna minne Winkar bortom grafwen ju som hopp. AAILLL wwwwww ——-—