Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1852, sida 2

yttrat att om Welliagton anses för stor fältherre derföre att Napoleons makt brutits mot honom i slaget wid Waterloo, få skule man med samma skäl funna säga dylikt om en hf: lös sten, mot hwilken håndelsewis en Mor man snafwa och föl. Rågra cuqelste författare hafwa åter stält honom framom alla fältherrar i både äldre och ayare tider. Rumera böra wäl dock dessa partiska öfwerdrifter både för och emot tystnad, och ett opartiskt omdome blifwa möjligt. Pwad som för en opartisk granskare af el: lingtons bana först och främst måne faba i dr gonen, år att hos W. icke finaes end det rin: gaste spår af de wulkaniska passioner dem man få ofta finner eller tror fig finna hos den ödfwerlägsne krigaren; lika litet fom man någons fin upptäcker spår af den feberaktigt öfwerspända werksamhet med interwaller af fullsäadig trögs h:t, fora man eljesl ofta funnit hos utmärkte fältherrar. Det fanus hos IB. ej heller något spår af enthusiasm, af fantasi, of högtflygande planer utan sitt bastanta underlag af werklighet — i korthet: intet tecken af romantik. Deremot utmärkte ban fig för en nykter och klar befine ning, ca oböjlig feghet och kraft, jernwilja och rastlös werksamhet, noggrann omtanka och kal beräkning. Hans mod war aldrig uppblossande altid klart medwetet, kallt, beslutsamt och be räknande. Hand yroklamationer buro pregela