Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1852, sida 2

helst ett ressälskap för längre tid rastar. Dec ras wäderkora och smak för kött äro lika far: fa. En gång Hade officerarne på ett af free pen skjutit en björn och då det fattades dem utwägar att medtaga houom, tillss widare ber grafwit honom i snön, för att wid lägliqt tills fälle afhemta honom. Ett häftigt yrwäder instände fig emellertid och bortsopade ata spår af kadamret. Men hwad menniskan icke kunde upptåda det fann räfwens fina näsa. Då officerarne åter til fälligtwis kommo till stället, funno de att dessa rofdjur hade gräft fig under snön, och lemaat ingenting qwar af björnen mer än benen. Uader wintern samtalade man lifliat om de upptäcktsresor, som på wåren skulle företagas, och fom slutligen öfwerens om, att kapten Austin och hang manskap skule undersöka Funen och hafwet i riktnina of Melwiheön, medan kapten Bang skulle försöka fia lycka i Melina tonkanalen. Utan kännedom om den af sir J. Franklin taana riktaingen, hoppades man att på Cap Walker eder deromkring finna widare frår, emedan hans instruktioner uppdroao honom att segla genom Lancafteroch Barrow-sunden til denna udde, utan att dock förwägra honom om bar flötte på oöfwerwinneliga binder, att ta en annan måg. Den 10 Mars woro alla förberedelser färdi ga, och man tillbragte mellantiden tid den otå: