Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1852, sida 3

fan taga fig ut med fira yersonligt naturliga förmögenbeter. En karl med öåligt förssänd och dålig själsoch kroppsstyrka, ehuru fatal mas relse han år, bar dock ett widsiräcktare fält Öppnade för sitt lif ån den bäsia qwiana, (å wida hon ej genom ect wäldsamt språng, fom då oftal år förenadt med ett wisst moralfte afsieg åtminstone moralisk likgiltighet, hoppar öfwer den qwinliga naturcas gränsor. J ala fall imponerar hon ändä ofta ide mer än en struntkarl. Skall en duglig awinna utom den inffrånfta husliga spherea, werka något utåt i stott. få måste der ske i skuggan af em kari om och denne i fig sjelf är ingenting annat än ett oskäligt förskina. ö et är ej blott konwenaasea, som lagsiiftat detta qwinnans subordinationsförhållande till inannen; det ligaer till den grad inplantadt i bådas iasinkt, att då ett omwändt förhållande stnadom i werkliaheten äger rum få åro dock begge gerna angelägna att uppehäla stenet af manneus öfwerlägsenhet, åtminsione af jemwigt. Sä till erempel i äkta ständet måfte mången gång med råtta mannen duka under men ändå —likt andra krigförande makter — sjunger han Te Deum midt under der att toffela swäfwar öfwer hang hufwud, blott för att dåls ja filt nedetlog. Ja han gör det merändels med segerwianerskans medgifwande, hwilken deremot å fin sida mål aldrig, utav att wara bra