Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1852, sida 1

-UJa soräng! skrek röfwaren, men öfwer tröskela möter er döden. Det blef tyst derute. Oytlig! Ej ect mord besudle dina händer! skälfde en matt röst från sängea; Norre ewige förbarmare, låt ej utajutet menniskoblod komma öfwer ett redan under fördömelsen dignande bufmnd!z och md en öfwermensklig anstränaning släpade hon fig ifrän sänaea fram till hans fnän, dem hon wansinaniat omfattade Röfwarens hotfulla blick sänktes på den Fnås fallande och öfwerfor, med ett uttryck af det djupaste lidande, detta ansigte, ur hwars dOdsbleka förwirrade anletsdrag en outsäglig ömhet ännu log mot förbrytaren. IF samma ögonblick sprang dörren upp i fors vor med ett klagande ljud — ea iskall släkt trängde in i rummet — ljuslågan flämtade till och slocknade; — men mid def döernde sken bliktrade en kaif — ett hårt fall mot Aolfewet följde deruppå — en qwinnas hlertslttande iemmerskrik trängde genom mörkret — och nu war det tyst, tyst som i arafwens boning. Polisbetjening och makt skyndade in med ljus och funno en döende qwinna på en yugliags blodga lik. — — — Deana qwiana war samma moder, som en gåna wid sitt baras sjuksäng bed vil Himlen för dess dagar — — — och detta barn war