Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1852, sida 1

Spelaren. (Forts. fr. föreg. R:r.) För fent! för sent! Och hwem wet Om ej nästa ögonblick — DN Hans hufwud sjönk i?modreas knän, bennes armar: omfattade honomkoch för förna gången på många år blandades deras? tårar. Det kuackade på dörren. Hal utropade han uppspringande; ja jag nisste det — de sporrhuadarne ha wäderkorn på en fet fef. gör Guds skall tyft. hwiskade modren ka, stande fig om hans hals; om någon fara hos tar dig, lår mig gömma dig härinne — ingen skal ana — !Stackars gvwinna! mumlade han med ett halfqwäfdt hänskratt, io jusl hår wänata de att fiuna mig — store Gud, det fattades blott detta! Tweane hårda flag skakade den bräckliaa dör ren, hwarpå följde ect: Lås upp i Kongl. Por liskammarens namnl! Den arma modren dianade maktlös ner på fången, oförmögen att yttra ett ord eller gjuta en tär! men mot sonen, fom flod på golfwet pröfmande den blaaka knifeggen mellan fina af ra: seri sälfwande fingrar, sträcktes änau de dar: rande armarna, lifsom wille hon i sista stunden erbjnda honom ett wärn, mot den hotands faran. Öppna eller sprän 23 dörren! ! hördes fiera röster.