Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1852, sida 2

siaurr, röjer au en reslia, rak gestalt, som i fia rika pels trotsar wiaternattens isaade wu dar. Gestalten ämnar fig åt föder. På vå got afstånd efter denae följer en annan wött, men modet sseusligare skepaad, nästan fås wande öfwer saöstorpan. Man är unaejär rå midten af Skevesbros, just wid hörnet ar en gränd, då den sistaämude med upvioftad arm, i hwars hand alänser en portnyckel, kastar fig öfwer den föregående. Ett doft flag höres — maanea i velsca syaes froigs ta — hattea faber från hans hufwud och den fattande frön förswinner i snåhwita locker. Men mannen i pelfen swigtar blott för ett ögoablick ty wid det andra, har hans arm be swarat det oförmodadt ämnade dräpflaget — och angriparen står likaledes med blottadt buf: wud, från bivilfet ett rikt swart hår borpläkt reser sig mot höjden. Ha, unge röfwart! Er arm år owan, men anlagen äro loftvande, ropade mannen i pelsen, i det han fattade angriparen i Fragen; latt ni genomgick graderna til gåldfugan, det wisste jag herr löjtnant, men att ni war fandis dat till galgen anade jag icke. Ett wildt brottande börjades, ätföljdt af hårda slag å ömse sidor, och sa öslingoraa som fölo på de kämpandes ansizten, förenade sig i det blod fom droppade ned på den hwila Va: tan. Dock war segren ej längre owiss. Röf: