Ett slog pendylen ett botdstudsaren. ÅFörbannelse! förbannelse! ljod det återigen. Dörrarna uppflogos wåldsamt, så att rummet skälsde — den olycklige war förswunnen. lKlockan är ett fade brukspatronen, det torde wara i fia ordning att nu hwila på fina lagrar. 8 morgon afton har jag den äran att bin: ba på frista oftron, tilade den bugande mars fören. Skönt, skön! God gatt, god natti En skarp nordanwind på nattliga wingar jagade öfwer Skeppsbron, och wid hwarje def wingslag hwirflade myriader snöflingor in åt de mörka gränderna. De aftacklade masterna af de wid kajen infrusna skeppen siirrade lika benrangel, genom fnöyret. Abt war öde och tyst. Hastigt höres det knarrande ljudet af fot: wandrare på isgatan, och twenre gessalter fri da långsamt år norr. Det bläaker tid wid iyk: tornas matta sken — det år messiagen på braadwaktshatten, och snart hör man det hemstt melodiska ljudet: klockaa år ett slagen. Stas dens trogne wäktare förswiana, men på afsånd hör man ånyo, ehuru något swagare det måls bekanta ropet. Knappt hafwa de sisla tonerna deraf bortdött förrän nya forsteg men i raskare tempo, föraimmas, och Åsamma sten fom nyss belyste de tweane wåktarges krokiga och magra