Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1852, sida 1

under ni fritt fan ffåmta, fade patroner uran att förändra en enda ansigtsmuskel. (Jag behöfwer icke ert medlidande gräbårige skromtare, utfor löjtnanten med wansinniga åts börder; fpår detta åt edra slafwar i Bergslagen! Gästerna rusade upp från fina stolar, kaslaade botfulla blickar på angriparea och med ett wildt sorl upofyldes rummet. Sulla fila, mina herrar! uppmanade dem brukspatronen; det år ju endaft mig och herr löjtnanten affären widkommer. Herr löjtnant, jag beswarar era fyratufen.! uSgNl Löjtnanten höjde det ifylda Champagneglas fet; mea detta glag widrörde aldrig bang låppar. Markörea drog — Champagnuewinet ssänkte öfwer bordet och de spelande — blodfärgade glasskärfwor föllo från sargade fingrar och från lifblå läppar ljöd: Förbanaelse! Förbannelse! Den unge mannens utscende war fasansfultDetta ansigte hwarvå nys hån och förakt herrskat, war nu sammaafalet, en döendes, för bwars sista förtwifsansfulla blickar jorden alt mer och mer förswinner, utan att något trås stande träder i slälet. Owad denne olycklige nu såg, weta wi ej; men hans bröst arbetade, bang ågon stirrade och ryste tillbaka, som bade ut howarje kortlapp en afgrundsande mot hos nom griaat.