Norrländska Korrespondenten – 29 september 1852, sida 2

fört läsaren? Nej, nej, det är ett af den förs nämare werldens tidsfördrif, den täflan af menstlighetens förakt för werldens timliga goda det år der själssiyrkan både i motoch medgång pröfwas, det år der man utwecklar ett hjeltemod, med hwilket intet i det yttre lifwet Fan jems föras, det hjeltemodet att på ect enda Fort fun na måga ex menniskas timliga wälfärd. På ctt simpelt spelhus, tummelplatsen för fam hålds dräggeng lidelser, kastas i form af en eländig hacka fia brödbiten på bordet — wiusten ders ef föåljes af ett djefwulskt löje kring läppen, förlullea deraf af en wild cd på läppen — ras seriet aifwer fig luft, ty den finare bildningen har här iagen hemlig luftpump till hands för att hindra det öppna utbrottet; men hår i detta boretta sällskap tiger man och fer lugn ut, om också fädernehusets murar med eus ramla: de, och wågar det likblå samwetsspöket fig fram på läppen, beswärjer man det med ett glas Champagne och det fradgande raserict upplöser fig och förswinner i de tjusaunde verlorna. Förs gäfwes lyssnar man här efter de trenne bleka foares ögda furiernas, tärniagaraas, wämjcliga ter zett uraffellädan. Jcke häller synes deulswarta med fis na många warierande figurer försedda biribitaflan, snarlik den förfärliga friften i Robert le diable. Men den fom närmare förstod hwasd som inom denna kring bordet sittande respektab la somliag föregick, och begrep meningen me